söndag 30 juni 2013

Sagan är slut - Epilog


 Avskedssång sommaren 2009

Rederi AB som en Sagas verksamhet har upphört. Beslutet är klubbat av styrelsen. Äventyret är över men minnena av våra upplevelser finns kvar resten av livet. Upplevelser ingen kan ta från oss någonsin. Det har varit ett kostsamt äventyr men värt varenda Krona, Euro, Dollar, Pund, Quezal,  Peso, Florin, etc. Det går naturligtvis inte att mäta i pengar.

Fyren på Kullaberg

Tjugonio länder och drygt fjortontusen sjömil blev det under fyra års tid med avbrott för sommarvistelser i Sverige och Frankrike då båten legat upplagd i tryggt förvar på något varv. Det är orkansäsong i Karibien då och inte lämpligt att segla där då risken alltid finns att hamna i en sådan. Farligt, farligt!

Uppläggning på Grenada

Drömmen om att långsegla har funnits sen ungdomsåren för min del. Redaren blev intresserad först när jag övertalade henne att följa med och dela äventyret med mig. Att segla ensam vilket en del gör är naturligtvis väldigt annorlunda och kanske lite fattigt utan att ha någon att dela upplevelserna med.


 Skottland

Vi båda lider av sjösjuka och trots all sjötid har vi aldrig vant oss riktigt utan blir dåliga varje gång vi kommer ut på öppet vatten efter en tid iland. Det har naturligtvis varit bidragande till att vi inte fortsatte jorden runt vilket fanns i tankarna från början. I alla fall mina. Vi har istället uppskattat att kunna ta det lugnt och verkligen uppleva Karibien som har så mycket att ge av annorlunda kulturer, folk och natur. Fortsätter man runt jorden tvingas man till långa överfarter och man är nästan tvungen att efter Söderhavet och Indiska Oceanen segla ner runt Sydafrika i Sydatlanten istället för att gå genom Röda havet och Suezkanalen till Medelhavet då risken för piratöverfall är för stor där i dagsläget.

Wales, England

Tuffaste etappen har utan konkurrens varit hemresan över Atlanten österut. Att segla västerut till Karibien var för oss en barnlek om man jämför. Passadvindar som ger konstant medvind när man kommer söder om Kanarieöarna plus betydligt varmare väder än på den nordligare rutten hem via Azorerna gjorde det lätt.

Södra Nordatlanten

Båten, en 40 fots Najad från Orust, har klarat äventyret med utmärkt beröm. En trygg, gedigen kvalitetsbåt vi kunnat lita på i alla väder och med en autopilot som i princip avlastat oss felfritt under hela resan. Vi har inte handstyrt överhuvudtaget under någon av Atlantöverfarterna utom vid ankomster och avgångar.

 Smögen

Utrustningen har i stort fungerat bra men saker och ting går trots allt sönder och måste lagas. Vi har haft som princip att alltid ta tag i problemen direkt och åtgärda felen löpande efter bästa förmåga och inte låta listan bli för lång. Man kommer som regel aldrig ikapp om man släpper efter. 

Byte av lager i vind/vatten generatorn

Solen tar hårt och tågvirket nöts och åldras. Plasten har vaxats regelbundet för att inte brytas ner och mattas. Teakdäcket verkar däremot må betydligt bättre av sol och saltvatten än regn och rusk i nordiska vatten.

 Sandy Island

Många undrar vad som varit bäst under resan. Svårt att svara på. Alla platser har något att ge. Ibland mer och ibland mindre exotiskt. Det finns både vänliga och ovänliga människor där som här.

Dominica

Kunaindianerna i San Blas mellan Colombia och Panama har sin speciella plats i våra hjärtan. Underbara ödmjuka, vänliga människor som på många platser där lever ett enkelt liv i ett med med hav och natur. Sällan har vi träffat så glada och spontana barn som där.

 Kuna Yala

Kuba har också satt djupt intryck och vi är tacksamma att vi fick resa runt där och uppleva ett så annorlunda land innan förändringarna tagit fart. Det verkar vara sådana på gång med stormsteg.

 Havanna

Vi har gjort resor på land i många länder som till exempel Colombia, Costa Rica, Guatemala, Mexiko och även USA. Fötterna har fått gå på de flesta av de Karibiska öarna. Upp och ner för berg, längs floder och stränder.

Salt Whistle Bay/Grenadinerna

En del förknippar Västindien med öarna i öster. Trinidad, Tobago, Barbados, Guadelope, St Lucia, Martinique, St Barts, St Martin med flera. För oss har det verkliga Karibien varit Jamaica, Kuba och länderna i de västra delarna. Colombia, San Blas, Honduras, Guatemala, Belize och Mexiko.

 Jamaica

Andra undrar om det inte är farligt där. Klart att det finns ställen man där bör vara på sin vakt eller undvika helt. Venezuela är ett sådant. Dit går nästan inga långseglare längre då det är mer regel än undantag att bli rånad där. Under hela resan har vi faktisk aldrig en enda gång känt oss hotade eller varit rädda. Nästan alla människor vi mött har varit vänliga, intresserade och hjälpsamma.

 Rio Dulce/Guatemala

Vi har träffat ett otal andra långseglare från hela världen och knutit trevliga kontakter. En del kommer vi med all säkerhet att träffa igen och andra har vi redan återsett flera gånger under resans gång.

Guadelope

För att sammanfatta det hela känns det stort att en gång i livet fått chansen att göra en resa som denna. Att sedan få göra den och uppleva allt ihop med sin älskade livskamrat är ännu större. En stilla ödmjuk tacksamhet ruvar längst in i gömmorna.

Hemma

Många har följt vår resa här på bloggen och det har varit inspirerande att få dela med sig och roa de som kanske inte har möjlighet att göra samma sak. Eller kanske har det och kan dra nytta av våra erfarenheter
Mottagandet vi fick vid ankosten till båtens hemmahamn var fantastiskt och något vi tar med oss i livet som en liten gnistrande krona på verket. 

Kinna och Bosse

Tack alla som kom och hälsade oss välkomna hem! Tack också till DBK, Domstens Båt Klubb, för uppvaktningen. En viss tomhet infinner sig naturligtvis när all uppmärksamhet lagt sig och vardagen gör sig påmind. Mycket annat kul finns dock kvar att förverkliga och idéer saknas inte. Största gåvan är att få vara frisk och ha hälsa och inspiration kvar. Livet går fort när man blir äldre...


Nu seglar vi till Hven och hälsar på Nisse.
Tack och hej på ett tag!

fredag 28 juni 2013

Final!

Vi lämnade Ijmuiden i Holland i dimma, regn och ruskväder. Efter noggrann koll av väderprognoser räknade vi med att kunna segla norrut längs de frisiska öarna och över tyska bukten i södra nordsjön för att vara framme i Cuxhaven på kvällen dagen efter. Midsommarafton firade vi ombord till sjöss. Claes hade sparat en fingerborg Gammeldansk som avnjöts dagen till ära. Egentligen är båten vit men Claes hade dispens.


Vinden låg på från sydväst och havet var ganska följsamt så seglingen blev fin för en gångs skull. Vi fortsatte vår, som vi upplevde det, eviga vaktgång. Tre timmar på, tre timmar av på natten och sex timmar på och av under dagen. Redaren var som vanligt vaktfri och matade oss i gengäld med frukost, fika, lunch, fika och middag. Ett tufft jobb att laga mat när båten kränger och slänger runt alla axlar.


Har ofta under resans gång funderat på om det är något fel på Claes då han aldrig klagar överhuvudtaget.
Med ett enda undantag under hela resan. Lördagen den 15 juni klockan fem i tio på förmiddagen slapp det ur honom; " fan vad sakta tiden går nu!"
Vinden drog sig mot syd och vi fick halvvind österut förbi Bremen och in i Elbes mynning. Vi kom fram till Cuxhaven precis innan solen gick ner och gick in i den stora marinan där för att sova ett par timmar tills det ljusnade vid fyratiden nästa morgon. Vi hade bestämt att köra hårt nu för att hinna hem enligt planerna.
Vi kastade loss i soluppgången och gick för motor upp längs Elbe till Brunssbuttel där Kielkanalen till Östersjön börjar. Tidvis gjorde vi inte mer än en till två knop då både tidvatten och flodström satte mot.

Slussen i Brunsbuttel

Slussningen är enkel om man slipper ligga ihop med stora fartyg. Tempot är lugnt och vattnet relativt stilla. Redaren dansade tango på däck av lycka att nu äntligen få laga mat utan att det gungar.

 

Kielkanalen är 55 sjömil lång och det tog oss dryga tio timmar att klara av den. Det kostar ett par hundra kronor och som liten segelbåt slipper man ha lots ombord. Annars hade det blivit rejält mycket dyrare. Trafiken är intensiv, kanalen smal och lastbåtarna förvånansvärt stora så det gäller att vara på sin vakt hela tiden.







 Vi var nära att få en flytande landsväg rakt genom sittbrunnen

Överallt skär kanalen av bilvägar och man använder små bilfärjor som går i skytteltrafik över kanalen. Skepparna är garvade och älskar att skrämma skiten ur fritidsbåtar. Ofta väntade vi bara på att bli nedseglande men även om marginalerna var små gick det utan missöden vid alla konflikter.
Som planerat klarade vi kanalen på en dag och framåt kväll slussade vi ut i Holtenau vid Kiel och förtöjde för natten vid en av BKYC;s bryggor. Brittish Kieler Yacht Club.
Claes bjöd på middag på flygplatsrestaurangen som låg en lagom promenad bort. Mätta och belåtna kröp vi till kojs och sov gott näst sista natten ombord. Det kändes lite overkligt att nu vara inne i Östersjön bara en och en halv dag från målet där vi alla skall njuta av den svenska sommaren.
Nästa morgon åt vi frukost i lugn och ro innan vi kastade loss för den sista etappen. Vi hade att välja mellan att gå österut och upp genom Öresund eller norrut genom Store Bält. Vindarna avgjorde och det blev Store Bält.
Varje år har man här något som kallas Kieler Woche med kappsegling och massor av andra aktiviteter. Den hade just börjat och vi mötte andra svenska båtar som var här och deltog.



Vi passerade hamnen i Laboe där jag för för sju år sedan kvitterade ut min förra Najadbåt splitterny. Samma båt som jag senare seglade ner till Medelhavet via kanalerna i Holland, Belgien och Fankrike. För övrigt en underbar resa vilken hen kan läsa om i bloggen "I huvudet på en sjöman".
Marinen, kustbevakningen och sjöräddningens fartyg kretsade lystet runt oss när vi lämnade Deutschland i förmiddagens mulna och kyliga väder.




Sista etappen bjöd på drömsegling med slör på plattvatten hela vägen. Sydvästlig fin vind genom S Bält som passande vred till nordväst då vi kom upp längs Själlands nordkust. Vi hade för flera dagar sedan annonserat vår ankomst till 1800 tisdagen den 25 juni.
Solen gick ner just som vi passerade under bron över S Bält, månen kom upp akterom oss och var helfull. Det hela var mycket vackert men alldeles för kallt för att vara sommar. Vi hade tältet uppe över sittbrunnen men huttrade ändå.



Glädjen stod högt i tak samtidigt som ögonen nästan tårades när vi nästa eftermiddag siktade den vackra nordvästskånska kustremsan. En sådan underbar syn går knappast att uppbringa någon annanstans i världen.
Efter ett tag började bebyggelsen ta form liksom hamnen. Det spekulerades vilt ombord om hur många som skulle möta oss. Claes ringde och pejlade läget och Astrid höll utkik.





 Hela byn flaggade och någon hade målat sin skorsten som ett fyrtorn

Hamnens pirnock var full av folk och hamnens flagga i topp

Pelle Weimenhög med besättning mötte oss utanför hamnen. Vi fick in seglen och vevade igång tändkulan för att puttra in i hamnen. På slaget sex som annonserat. Lite kusligt att det blev så exakt utan att vi ansträngt oss nämnvärt.

















Varmt tack Claes för din ovärderliga hjälp och trevliga sällskap

Vi blev anvisade en plats längst in i hörnet längs norra piren. Ganska trångt där så vi fick snurra runt och backa in. Hela kajen var full med folk. Tidningsrepoter med fotograf på plats också. Bosse Artman kom med en skottkärra champagne. Folk skålade och hurrade. Helt underbart!

Tack alla för att ni kom och gjorde vår ankomst 
till ett minne för livet!